PolisPolisPotatisgris: augusti 2012

Blogga känns ytterst onödigt, dels för att jag bloggade mest för min kära mors skull och henne träffar jag ju nu ( och om jag inte gör det är hon snabb på att ringa och kolla läget ) Vilket jag inte har något emot alls. Nä jag vet inte, ärligt talat så bloggar jag nog för min egen skull, för att få lite ordning på mina tankar och funderingar, för att kunna gå tillbaka och kolla på allt roligt jag gjort och allt jobbigt jag tagit mig igenom.

Just nu är det mycket, ansökan till polisen öppnar på onsdag, jag har slipat ansökan till det yttersta, mer kan jag inte göra. Man kan ju alltid hoppas på tredje gången gillt. Bokat biljetter till Malmö för att gå på Malmöfestivalen, bo hos Kalle och träffa alla underbara där nere i skåneland. Kommit igång bra med träningen, benhinnorna bråkar fortfarande, man kan ju bli tokig för mindre.. jag orkar inte... Men jag får ta det lugnt helt enkelt. Mitt i allt detta så får jag världens tråkigaste besked. Att det var dags för Nenca att vandra vidare till de evigt gröna ängarna... Ni som nu tänker att det var ju bara en häst kan genast sluta läsa. Ni har uppenbarligen aldrig haft en häst och krysset hittar ni i högra hörnet. Klicka där. Ja, världens bästa häst har fått somna in för gott, hade önskat att det fanns något jag kunde göra, men det fanns det inte.

Jag var bara 14 år när jag började rida på det knäppa arabstot som sen kom att bli min bästa vän och bättre hälft i alla lägen. Det gör så ont att förlora en vän, att släppa taget. Hon lärde mig så mycket, oftast den tuffa vägen, men jag var tuff tillbaka så det passade mig utmärkt. På något vis så kompletterade vi varandra. Många undrade vad jag såg i den hispiga, spralliga och ganska fjantiga hästen som var rädd för löv, fjärilar och ibland sin egen skugga. Men som i så många lägen stod stadigt med fyra ben på jorden, varm och trygg när jag behövde det som mest.

Jag har varit så arg på den hästen, hon har gett mig så mycket attityd och bråkat och envisats så in i norden. Det har tagit mig över 2 timmar att gå över en liten ynka bro, suttit och kämpat för att få ett varv med duglig trav och vart ute då hon mestadels stått på två ben och vägrat gå åt nått håll. Men det har varit värt varenda sekund av slit, skavsår, träningsverk och frustration. Jag ångrar inte en tidig morgon eller en enda regnig uteritt, inte allt slit i stallet och konkande av vattenhinkar och fodersäckar. Skulle gladeligen vara konstant smutsig under naglarna med hjälmfrisyr. Man ger mycket av sig själv och sin tid men det man får tillbaka är så mycket mer. Åren med Nenca har varit dom bästa i mitt liv, utan tvekan. Man kan ha haft vilken skitdag som helst och så kom man upp till stallet och till världens bästa häst, som blåser varm luft i nacken, fjäskar till sig lite kli under hakan och naffsar i jackfickan där det alltid finns en liten godisbit. Helt obekymrad om hur min dag har varit, framtiden eller ens nuet. Mest intresserad av jackfickan.

Alla hennes saker ligger nerpackade i ikeapåsar, redo att åka till mamma och stallet som vi nu äger. Har dock inte den mista lust med att börja kolla på allt jag hadet ill henne, fullt med hennes hår och massa med minnen. Får väl ligga i påsarna ett tag till. Dröjer innan jag har häst igen. Ibland funderar jag på om det är värt att skaffa häst igen, eller hund eller vad än. Det är så himla tråkigt när det tar slut, närman måste säga hej då. Jag är så dåligt på hej då. Men sen igen, jag är så otroligt glad och tacksam för de åren jag fått med Nenca och skulle inte byta bort det mot något.

Canenca kommer alltid vara bäst i mina ögon, nummer ett och oslagbar. Jag kan rida, köpa, kolla på, klappa hur många hästar som helst. Gamla avdankade hästar eller hästar med OS-medaljer hägnades i stallet, ingen kommer slå mitt fjantiga arabsika fullblod. Aldrig.

Vila i frid älskade häst

Tänker bildbomba BIG, titta eller skit i de